När verktygen saknades började de själva forska

Malin Vadelius, psykolog, och Barbara Undervill, beteendevetare, båda från företagshälsan, doktorerar i arbetshälsovetenskap. I deras första delarbete studerar de chefer som har underställda chefer, men inte i deras roll som chef utan som chefskollegor i ett team. Chefer fokuserar sällan på den kollegiala rollen, utan fokus är oftast på sina egna enheter och att vara chef för sina egna medarbetare. Men rollen som chefskollega är viktig, för det är dessa interaktioner som påverkar till exempel hur arbetsmiljön i ledningsgrupper fungerar, berättar de.

– Vår utgångspunkt är att ett team tillsammans klarar av att hantera en högre komplexitet och kan få ett annat resultat än vad en enskild individ i en arbetslag kan. Därför påverkar kvaliteten på samspelet både den organisatoriska och sociala arbetsmiljön samt vad gruppen klarar av att prestera tillsammans. En välfungerande ledningsgrupp har till exempel många goda hälsoeffekter som gör att chefer trivs, utvecklas och väljer att stanna kvar på arbetsplatsen, säger Barbara. 

Inte självklart…

Malin och Barbara är kollegor. De samarbetar på företagshälsan, och nu genomför de också delar av sin forskning tillsammans.

– Det har inte varit självklart för någon av oss att doktorera, berättar Malin. Vår väg in i forskarstudierna var snarare att vi letade efter beforskade, användbara verktyg som vi kunde använda tillsammans med cheferna vi träffar i de organisationer vi stöttar. Nu är det dessa verkliga behov som är utgångspunkten för vår forskning.

Malin fortsätter:

– I våra jobb på företagshälsan träffar vi ledare och grupper. Chefer hör av sig och vill veta hur de ska göra för att förbättra och stärka den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.  Vi hade sett i praktiken att hur kollegor samspelar i ett team har stor påverkan på hur arbetsmiljön formas. Därför valde vi att fokusera på det kollegiala samspelet.

Behovet och utgångspunkten var alltså: Hur hjälpa team att utveckla kompetenser och förmåga för att kvalitativt reglera sina samspel?

– Det finns flera vägar in i forskningen men för oss var det så här: Vi hade en idé som var mer ett frö, inte särskilt utvecklad. Det tog vi med oss och knackade på hos CFUG (Centrum för forskning och utveckling i Region Gävleborg). Där fick vi möjligheten att föra dialoger kring hur man skulle kunna ta vara på denna idé på ett vetenskapligt sätt och fick hjälp med den akademiska processen, säger Malin.

… men roligt och lärorikt

Barbara vidareutvecklar:

– Vi var egentligen inte alls inställda på att just doktorera, men våra dialoger sammanföll med att ett anslag om forskningsfinansiering för tillsvidareanställda i Region Gävleborg öppnades.

CFUG hjälpte till med ansökningsprocessen. Det behövdes till exempel en vetenskaplig ram, en forskningsplan och en vetenskaplig handledare från Region Gävleborg.

När de väl fått ansökan godkänd och finansieringen säkrad etablerades kontakt med Högskolan i Gävle, där de fick ytterligare en handledare och arbetet med en akademisk forskningsplan fortsatte. Under hela vägen har de haft stöd från både CFUG och högskolan.

När doktorander samarbetar är det i enskilda studier. Varje avhandling bedöms alltid individuellt, men de upplever att de har mycket stöd av varandra i processen.

– Vi genomför forskningsutbildningen var för sig och gör separata, egna studier och varsin avhandling. Produkten vi har för ögonen – verktygslådan för att förbättra kollegiala samspel i team och på det sättet stärka den sociala arbetsmiljön – tar vi dock fram tillsammans. Att doktorera parallellt är både roligt, utmanande och lärorikt, säger Barbara.

Malin fyller i:

– Förhoppningsvis blir slutprodukten bättre tack vare vårt samarbete och det känns tryggt att ha någon att gå igenom hela den här processen med. Samtidigt är det en otrolig utvecklingsresa på ett individuellt plan.